ssuhisingen

4554720 min. 75912 timmar. 3163 dagar. 451 veckor. 105 månader.

Så länge har Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. Den 23 September 2001 fängslades Dawit i sitt hemland Eritrea, det hemland som han pga krig flytt från till Sverige. Självständigheten i landet Eritrea varade inte länge, snart blossade konflikten upp igen och Dawit åkte hem till Sverige med sin familj och satte de i säkerhet innan han själv återvände tillbaka till Eritrea. Gränskriget hade lett till intensiv politisk debatt och en utbrytargrupp ur regeringens toppsikt krävde demokratiska reformer och en grundlig, objektiv utredning av de händelser som lett fram till kriget. När man inte fick gehör lade man ut kritiken på nätet och den fria pressen publicerade detta brev, när sedan omvärlden skakades av World Trade Center-attacken såg regeringen sin chans att tysta dessa reformister. Man grep 11 av politikerna och 10 av den fria pressens journalister, bland dem fanns Dawit Isaak.

Ännu har ingen av de gripna politiker eller journalister fått chans till en officiell och rättvis rättegång. För varje dag som går minskar hoppet om att Dawit åter kommer att bli en fri man. För varje dag som går minskar hoppet om att Dawit kommer att överleva. För varje dag som går minskar hoppet om en fri värld. För varje dag som går minskar hoppet om ett demokratiskt Eritrea. Men betyder detta att vi ska ge upp? NEJ! Det är när vi ställs inför dessa hårda motgångar och påfrestningar på vår demokratis betydelse i världen som vi ska kämpa. Det är då vi måste visa att demokrati och yttrandefrihet är den enda vägen mot ett rättvist samhälle.
Ett samhälle där ingen förtrycks och där alla står lika inför lagen.

För mig är Dawit och alla andra människors levnadsöden svåra att förstå och något jag aldrig kommer att acceptera.  Att människor 2010 sitter fängslade oskyldigt dömda eller utan chans till rättegång är ett bevis att vi fortfarande har en lång väg att gå och att vi kan inte nöja oss med att vi har det bra i Sverige när vi ser så många andra människor runt omkring oss fara illa.
Det kallas internationell solidaritet.
Det kallas socialdemokrati.
Det kallas mänskliga rättigheter.

Något måste göras nu! Den tysta diplomatin måste upphöra och både Sveriges regering och FN måste ta större ansvar. Denna fråga får inte glömmas. Dawit Isaak och alla människor som inte låtit sig tystas får inte glömmas. De förtjänar bättre. Värdeln förtjänar bättre och demokratin förtjänar bättre.
Det är en svår situation, jag är inte naiv nog och tror att vi bara kan knäppa med fingrarna och få ut Dawit men jag tycker att vi ska kunna ställa krav på regeringen att göra mer än man gör just nu. Det är vår skyldighet. Och även om vi inte lyckas idag, eller imorgon så kanske lyckas vi i framtiden med att fria Dawit. Men även om vi inte lyckas så kan vi åtminstone stolt säga att vi gjorde något. Vi kämpade. Vi försökte. Vi stod inte bara passivt och tittade på utan vi kämpade för demokratin och alla de värderingar vi så innerligt värnar om.

Ingen är fri förrän alla är fria.

// Hanna Lindquist