ssuhisingen

Det är sommar. Det är sol (eller åtminstone i vissa delar av världen). Det är avslutningar. Och det är fotbolls-VM. Ett VM som kommer gå till historien på många sätt. Dels hoppas jag som fotbollsälskare på en sprakande fotbollsfest men jag hoppas också på något mycket större. Hopp och politik.
För det är vad detta mästerskap på många sätt symboliserar.

Det första VM:et i Afrika någonsin. VM har spelats i 80 år, aldrig har ett afrikanskt land stått som värdnation. Men så har heller inget annat land haft Nelson Mandela. Denna otrolige man som gjort så mycket för så många. Som blev Sydafrikas första svarta president 1994 och som blev ansiktet utåt för kampen mot apartheidregimen, både inom och utanför Sydafrika.

Detta mästerskap är något av det största som hänt Sydafrika och det var med både sorg och glädje man igår invigde den första matchen. Sorg över att Mandela inte kunde vara på plats Soccer City Stadium. Sorg över den tragedi som drabbat mannen man tackar för att ha fixat detta mästerskap till sitt land. Men också glädje, en enorm glädje över att äntligen få förenas som EN nation. Svarta och vita tillsammans. Fotboll, hopp och politik.

Låt oss hoppas att detta är början på en förändring, en förändring som redan började med en viss Nelson Mandela men som fortfarande håller på och som förhoppningsvis kan förena en nation som kommit så långt på vägen, men ändå inte och som har en lång väg kvar att gå men inget är omöjligt. Det har Mandela visat. Det visade Tshabalala igår när han frälste en hel nation och en hel fotbollsvärld med sitt drömmål som fick Afrika att dansa och le av glädje!

"Det här är en av de största händelserna i Afrikas historia"
- Nelson Mandela

//Hanna Lindquist

4554720 min. 75912 timmar. 3163 dagar. 451 veckor. 105 månader.

Så länge har Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. Den 23 September 2001 fängslades Dawit i sitt hemland Eritrea, det hemland som han pga krig flytt från till Sverige. Självständigheten i landet Eritrea varade inte länge, snart blossade konflikten upp igen och Dawit åkte hem till Sverige med sin familj och satte de i säkerhet innan han själv återvände tillbaka till Eritrea. Gränskriget hade lett till intensiv politisk debatt och en utbrytargrupp ur regeringens toppsikt krävde demokratiska reformer och en grundlig, objektiv utredning av de händelser som lett fram till kriget. När man inte fick gehör lade man ut kritiken på nätet och den fria pressen publicerade detta brev, när sedan omvärlden skakades av World Trade Center-attacken såg regeringen sin chans att tysta dessa reformister. Man grep 11 av politikerna och 10 av den fria pressens journalister, bland dem fanns Dawit Isaak.

Ännu har ingen av de gripna politiker eller journalister fått chans till en officiell och rättvis rättegång. För varje dag som går minskar hoppet om att Dawit åter kommer att bli en fri man. För varje dag som går minskar hoppet om att Dawit kommer att överleva. För varje dag som går minskar hoppet om en fri värld. För varje dag som går minskar hoppet om ett demokratiskt Eritrea. Men betyder detta att vi ska ge upp? NEJ! Det är när vi ställs inför dessa hårda motgångar och påfrestningar på vår demokratis betydelse i världen som vi ska kämpa. Det är då vi måste visa att demokrati och yttrandefrihet är den enda vägen mot ett rättvist samhälle.
Ett samhälle där ingen förtrycks och där alla står lika inför lagen.

För mig är Dawit och alla andra människors levnadsöden svåra att förstå och något jag aldrig kommer att acceptera.  Att människor 2010 sitter fängslade oskyldigt dömda eller utan chans till rättegång är ett bevis att vi fortfarande har en lång väg att gå och att vi kan inte nöja oss med att vi har det bra i Sverige när vi ser så många andra människor runt omkring oss fara illa.
Det kallas internationell solidaritet.
Det kallas socialdemokrati.
Det kallas mänskliga rättigheter.

Något måste göras nu! Den tysta diplomatin måste upphöra och både Sveriges regering och FN måste ta större ansvar. Denna fråga får inte glömmas. Dawit Isaak och alla människor som inte låtit sig tystas får inte glömmas. De förtjänar bättre. Värdeln förtjänar bättre och demokratin förtjänar bättre.
Det är en svår situation, jag är inte naiv nog och tror att vi bara kan knäppa med fingrarna och få ut Dawit men jag tycker att vi ska kunna ställa krav på regeringen att göra mer än man gör just nu. Det är vår skyldighet. Och även om vi inte lyckas idag, eller imorgon så kanske lyckas vi i framtiden med att fria Dawit. Men även om vi inte lyckas så kan vi åtminstone stolt säga att vi gjorde något. Vi kämpade. Vi försökte. Vi stod inte bara passivt och tittade på utan vi kämpade för demokratin och alla de värderingar vi så innerligt värnar om.

Ingen är fri förrän alla är fria.

// Hanna Lindquist

Ni vet känslan av att bevittna en stor krasch och veta att det enda man kan göra är att titta på? Ungefär så känns det att bevittna Greklands eknomiska kapitulation nu när man står på ruinens brant och det räcker med ett enda litet felsteg och fallet kan vara förödande. Det är med stor sorg jag ser ett land i spillror, ett land utan framtidstro, ett land där folket känner sig lurade och där de är de allra största förlorarna. Precis som det brukar vara. Grekland har länge levt över sina tillgångar och redovisingarna till EU har det fuskats med och sannslösa förmåner har getts ut till folket på lånade pengar utan tanke på konsekvenser.

Tiden har sprungit ikapp landets regering och man är tvungen att strama åt utgifterna rejält för att få det stödlån på 110 miljarder kronor från övriga EU. Statsskulden beräknas öka till 140% av BNP innan den kommer börja sjunka igen 2014. Människorna går nu ut i strejk och detta gynnar ingen. Varken befolkningen själva eller ekonomin i landet. Pengarna är slut. Det spelar ingen roll hur missnöjda grekerna är, det finns inga pengar att hämta. Levnadsstandarden måste sänkas rejält och det kommer att kännas. Det är lätt att ge förmåner åt människor men det är inte lika lätt att ta bort dem.

* Frysta löner i offentlig sektor till 2014
* Pensionerna sänks med 10 %
* 13:e & 14:e månadslönen skrotas
* Moms höjs från 21% till 23%
* Bränsle- och alkoholskatten höjs med 10 %

Men den stora faran gäller inte bara grekerna utan även Spanien, Portugal, Italien och Irland ligger nära samma obarmhärtiga öde. Skeptiker av euron har också fått ringar på vattnet och kanske är det en fråga man bör ställa, hade Grekland drabbats såhär hårt om de inte gått med i EMU?

Det är tydligt att Grekland blöder just nu och man måste ta sig samman och stoppa blodflödet innan man kan börja se framåt.
Det handlar inte bara om ett land, det handlar om hela Europa.

// Hanna Lindquist

ÄNTLIGEN!

Barack Obama gick inatt till historien när hans sjukvårdsreform gick igenom. Den reform som ska garantera att alla i USA ska få rätt till sjukvård utan att ruineras eller kanske till och med dö i väntan på en vård som kapitalismen satt ett pris på. Det blir nu obligatoriskt för alla amerikanare att skaffa försäkring och de som inte har råd får bidrag till det. Ett statligt bolag ska sättas in och konkurrera med de privata företagen. Drygt 32 miljoner oförsäkrade blir nu försäkrade och därmed garanterade vård.

Detta är en seger för Obama, men de verkliga vinnarna är amerikanska folket. För att vara så naiv att tro att man inte kommer bli sjuk under sitt liv går inte. Det går inte heller att resonera att vård inte är en rättighet som vissa amerikaner menar utan varje enskildes ansvar. Vård är en rättighet. Precis som utbildning är en. För oss i Europa är det obegripligt att sjukvård inte är en självklarhet för alla, oavsett samhällsklass.

Förslaget ses av många som urvattnat, och det kanske det är men betydelsen av reformen ska inte underskattas. Det är ett steg åt rätt riktning. Ett steg för ett tryggare samhälle för amerikanarna, ett samhälle där man inte utelämnas åt sitt egna öde. 

Republikanerna menar på att denna reform är för dyr och visst, det kommer inte bli billigt men jag skulle säga att det skulle kosta USA ännu mer utan denna reform! Och det är ett pris som inte kan mätas i pengar och ett pris som USA och dess invånare definitivt inte har råd att betala.  

Nu kan vi bara hoppas att vi om 10 år i USA kan se att alla erbjuds allmän sjukförsäkring precis som i Sverige. 

// Hanna Lindquist